Huvva aldrig mer!

Igår efter en dag hemma hos Erika med en väldigt grinig tös (blir så på nya ställen) så kommer jag hem med ögonen i kors, när Simon frågar om vi ska åka och äta middag hos hans mamma och jag svarar "Nej jag är alldeles för trött men NI kan ju åka dit så får jag vila lite".... När jag sen ligger och ammar henne innan hon ska åka så börjar en stilla tår rinna ner för kinden, min lilla tjej ska åka bort från mig! om även om det bara handlar om några timmar så är tanken olidlig och tårarna bara väller över. Simon hör ute i köket att jag är ledsen och ler lite åt min separations ångest.
När Simons mamma kommer för att hämta upp dom är det svårt att hålla för tårarna, hans mamma som förstår vad jag går igenom säger några stärkande ord men jag hör bara Nea som piper medans Simon tar på henne overallen.. Hejdå! ropar dom och jag svarar med en ynkligt litet hejdå och samtidigt stängs dörren.
Då börjar jag STORLIPA!!! Tårar och snor flyger runt om mig som något äckligt oväder och snyftningarna låter som på en 3åring som slagit i knäna OCH tappat favorit nallen. Separationsångest på högsta nivå och jag hade världens största klump i magen.
Efter en tio minuter av konstant gråtande så snyftar jag mig till söms... Vaknar och ska kolla vad klockan är. Telefonen har dött! "SAAAAATAAAN!!!" Springer till laddaren och drar igång den och ser att klockan är 23,47!!!! Dom skulle ju vara hemma vid 20,00 tiden! Ringer, inget svar, ringer igen och nu svarar Simon.
Jag: Vars är ni????
Simon: Vars är vi?
Jag: Va fan menar du?????
Simon: Oj vi somnade här visst, vi kommer nu.
När dom kom hem så tar jag upp min sovande unge som grymtar till strax därpå för att hon är hungrig. Ååh vad jag har saknat henne, ligger och kollar på henne som om det vorre första gången och lätnaden är total. Nu är mitt knytt hemma igen!
Nästa gång så följer jag med hur trött jag än är!!!!